Igår var ingen bra dag på jobbet. Hjärnan var trött och jag var grinig och uttråkad. Hade jag råkat stöta på en länk där man kunde anmäla sig som volontär i Zimbabwe under en treårsperiod hade jag nog anmält mig utan att tänka mig för. Lyckligtvis nog sprang jag inte på någon sådan länk. Utan jag packade ihop mina prylar och åkte hem, undrade hur jag skulle orka komma hem med ett leende över huvud taget.
Men då hade jag glömt bort supermedicinen. Hinner inte parkera bilen förrens medicinen står på trappan, i
baletttofflor, blöja, och en liten
t-shirt och ett leende som får en att smälta. På två röda sekunder är varenda bekymmer som bortblåst. Leendet som kändes så långt borta sträcker sig från ena örat till det andra. En värme
pirrar i hjärtat och den energi som var som bortblåst kommer tillbaka som en raket som fyras av. Två små underbara tjejer kastar sig runt halsen, deras röster berättar med sådan iver och fart så man inte hinner med. Hinner knappt få av sig skorna innan man är omkullbrottad i hallen och barnskratt fyller mina öron.
Skratt som kiknar av
upphetsning och förtjusning, skrattet pågår tills hickan infaller Då får vi ta en konstpaus och lugna oss ett par sekunder...
Då kommer de magiska orden...
-Pappa, IGEN!!! Då är det dags för nästa attack, in med näsan i magen igen och blåsa lite till.
Åååå, dessa barnskratt det ÄR verkligen världens bästa medicin. Det bästa är att man kan inte överdosera och inga biverkningar har det heller.
Kan knappt vänta tills jag får komma hem igen och få min dos av supermedicin, den lilla medicinen fyller dessutom 3 idag.
Etiketter: barn, familj, medicin