Ångest? Skomakare?

Nu har det blivit lördag, ska strax gå och sova. Ska tydligen börja jobba på måndag igen. Jösses, var det fyra veckor? Kändes som en halv. Känner i kroppen att den börjar ställa in sig på jobb. Blir surare, börjar känna en smula jobbångest och en matthet har börjat komma krypande.

Det var då jag kom på en sak. Jag stod och putsade upp ett par skor som behövde snyggas upp lite. Vår nya klädkammare är ju numera iordning och där kan jag nu gömma undan lite skor som jag inte använder dagligen. Då kom jag på mig själv med att inte nöja mig med ett par skor, utan det blev en genomgång av ett helt gäng skor som behövde piffas upp lite. På ett par var det en söm som börjat spricka, då for tankarna igång om hur skönt det skulle vara att bli skomakare. Jag tycker det är skönt att putsa skor och hålla de i trim. Skulle vilja ha en bra symaskin och prylar för att kunna laga mina sömmar i skorna. Mmmm, kanske ska sadla om till skomakare helt enkelt. Tog upp upp detta med min fru, fick ett snabbt rappt svar.
-Mmmm, visst. Mysigt att stå där i någon annans illaluktande skor och fixa och trixa.
Så jag fortsätter nog med mitt vanliga jobb om jag tänker efter. Att det alltid ska finnas någon som slår hål på mina drömmar så fort. Kanske ska uppfinna den luktlösa skon istället. Alla skomakare skulle jubla i alla fall.

Kan informera att jag lyckats hitta lite fina kroknålar hos min morfar. Får återkomma med mitt hobbyskomakande om jag lyckas tråkla ihop mina skor ;) För min egen skodoft står jag ju ut med dagligen. Ska tjuvträna på dem tills det finns lukfria skor, så det så!